Om att byta stol

Hann knappt börja innan jag blev för frestad av möjligheterna på blogg.se. Således tar jag med mig designen och alla inlägg till min nya lya:

http://tjejlyssnaren.blogg.se/

Om att ha olika jobb

S kom nyss hem och hittade sin lönespec.

S: Har du också fått din lönelapp i dag?
Jag: Nej.
S: Då får du väl lönen den 27:e då... vi har ju olika jobb.
Jag: ...ja, jag är ju journalist och du är maskinoperatör.

Om att vakna snett

Min morgonprocedur klickade inte dag. Det började bra dock; vaknade, grabbade tag i min GP, ett lyckat toabesök, tog en kopp kaffe av det som fanns kvar i bryggaren, satte mig med min GP i soffan, drog på lite musik, tog en slurk kaffe och... där någonstans blev jag varse att kaffet i min mugg knappast var bryggt på rätt sidan midnatt.

Det är orättvist. Jag förtjänar inte gammalt kaffe, inte i dag i alla fall. Jag funderade ett tag runt vem som borde fått mitt gamla kaffe. Det är svårt, jag är inte irriterad eller småputt på någon just nu. Förutom the usual suspects (Hitler, Bush och stora delar av regeringen) är det väldigt få som får mig att fnysa högljutt. Men så kom jag på – Josef Fritzl, liraren som höll sin familj instängd i källaren!

Det kändes bra att sitta och slurpa på mitt gamla kaffe (jag orkade inte brygga nytt) och fokusera all negativ energi på Josef. Det kan han gott ha. Gammalt kaffe. Sen fnös jag högt.

Om att stå vid sitt ord

För några år sedan spelade L in en låt som inte riktigt föll Syster M i smaken. Inte konstigt, vad jag vet har den fram till i dag inte fallit någon i smaken. Efter första genomlyssningen av låten konstaterade Syster M torrt och kort:
- Ok, kommer den här låten spelas på radion så kommer jag att flytta utomlands.
Well, funny story, låten spelades på radion och Syster M bor och studerar numera i Polen.

Hon kommer hem om några dagar. Som vi längtar.

Om yttrandefrihet

Äntligen!

Om en komikers uppsving

På 1000apor har Peter Apelgren en klipp-serie där han snurrar runt i en taxibil och berättar sanningar. Briljant. Det kan vara det roligaste jag sett i år. Jag kan i alla fall inte komma ihåg när jag senast satt hemma och skrattade så högt för mig själv.

Om Link

Hittade den här bilden när jag städade datorn. Nu blev jag sugen på att spela nya (eh, "det senaste") Zelda. Tur då att jag har en hel veckas ledighet framför mig. Mindre tur att min bror hunnit köpa ett Nintendo Wii, chippa det, tanka hem Zelda, varva det och sedan sälja hela skiten. Synd.

Om när Göteborg blev Venedig

När jag lämnade redaktionen för dagen hade det åskat och mullrat rätt länge. Det var en blöt stad som väntade på mig (eller väntade och väntade, Göteborg väntar sällan på någon). I Brunnsparken hade regnet fyllt upp allt utrymme mellan trottoarkanterna. Med iPoden ikopplad och näsan mot bussrutan kändes det sedan som en färd genom Venedig, för ett väldigt kort ögonblick, men ändå.

(Bilderna är tagna i mörkret med mobilen, så ni får ha överseende.)

Om störiga missar

Har den senaste veckan klämt den grymma serien Life. Storyn är bra, skådespelarna är bra och framförallt är dialogen underhållande och stundtals rätt egen. Således har jag bara suttit bakåtlutad och matat avsnitt efter avsnitt. Men så, helt plötsligt – BAM! Någonting sjukt konstigt får mig upp ur soffan. En alien? En terrorist som ska spränga hela världen? En omotiverad sexscen? Tyvärr är det än mer besynnerligt.

Kommisarie Crews behöver (av en himla massa anledningar) komma åt en databas. Databasen nås bara genom it-killens terminal. Problem: Crews behöver få bort it-killen från it-killens terminal. Lösning: Crews häller läskeblask i sitt tangentbord varefter skärmen till hans dator börjar flimra, it-killen måste genast rusa till undsättning och Crews kan lugnt ratta runt i it-killens databasen.

Igen: Läskeblask i tangentbordet – flimmer på skärmen. Till manusförfattarens försvar skulle man kunna tänka sig att han föreställde sig en polisstation med moderna laptops. Men nu var det inte så. Synd. Hur kan man missa sånna här saker? Nu är jag upprörd.

Om hierarki

Den här bilden säger rätt mycket om hierarkin på redaktionen:

Stolen till vänster är standardmodellen för oss vikarier och den till höger tillhör Krönikören. Eftersom att det är rätt folktomt här i kväll har jag, utan dåligt samvete, lånat delux-stolen och jag kan säga att det är kvalité rakt igenom. Det enda som förbryllar är den vita fläcken på sittdynan.

Om att flyga

Att flyga är helt jävla livsfarligt. Inför varje flygresa måste jag sammanfatta mitt liv, recensera det och därefter konstatera att ”tja, det här måste ju leda till en rätt bra placering på scoreborden hos han där uppe”.

Jobbigast är det på hemresorna. När man reser mot målet har man i alla fall någonting i potten (och det vill man gärna ha när man går all in med hela sitt liv). På hemresan kan man bara förlora, eller fortsätta precis som innan. Inte lika spännande. Mer skräckinjagande.

För fyra år sedan försökte jag med en alternativ approche till hela problematiken. Jag gick in i en roll som tuff spion (typ James Bond, fast mer hård än charmig). Det klär inte en tuff spion att sitta och ojja sig över att vingarna flaxar oroväckande mycket. Man bara noterar och tänker ”haha, dom där vingarna sitter ju som berg om man jämför med skrothögen som flög mig över minfältet i Irak förra veckan”. Således satt jag bara coolt och iaktog flygarnoobs som lyssnade noggrant under säkerhetsgenomgången, spände sina bälten i god tid osv. Jag var cool.

Men det har bara funkat en gång. Och jag har sedan dess känt mig rätt obekväm med att gå in i spionrollen. Kanske saknade jag skräckupplevelsen?

Om hållbarhet

Har varit på redaktionen i drygt tre timmar nu. Och jag har inte gjort ett smack. Eller jo, lite har jag gjort: druckit tre koppar kaffe, tuggat fem tuggummin, gått ner till affären, konstaterat att affären var stängd, gått tillbaka till redaktionen, läst allt inför kvällens match mellan Holland och Ryssland och träffat E som lämnade över två flaskor nässpray (mer om det en annan gång).

Den flyktiga tillvaron har ohjälpligt fått mig att tänka stort. Med tanke på mitt sidoprojekt som världsförbättrare är det inte så konstigt att jag gick i taket när jag tog mig en närmare titt på mina skor (sånt gör man när man är uttråkad). Reflektion: dom är trasiga. Skinnet har spruckit och det börjar allt mer likna Norges fjordar (sett från rymden då) och sulan tycks ha blivit knivmördad i ett svartsjukedrama. Fy fan. Jag har inte ens haft dom i ett år (och då är jag inte den som sliter ner skor hur som helst).

Så, vem är boven i dramat kanske ni tänker då? Jo, det ska jag tala om, för det är precis det som jag spenderat min arbetstid till att fundera ut. Boven är ett gäng ungar som går under namnet Barnen i Afrika. Det är dom jävlarna som sitter och syr ihop Nikepjucks hela dagarna. Och dom suger uppenbarligen på det. Hur svårt kan det vara liksom? Ingen känsla för kvalité och hållbarhet what so ever.

Och vilket förräderi sen, ett backstabbande utan dess like egentligen. Jag har under hela min uppväxt tänkt på Barnen i Afrika – när jag ätit upp all mat på tallriken, när jag inte klagat på trasiga leksaker och när jag skänkt en slant i samband med välgörenhet (i ett moraliskt väldigt svagt ögonblick skall tilläggas). Och nu får jag det här som tack?! Sprickor och missfärgningar? Vilken jävla payback.

Jag hoppas att Barnen i Afrika blir uppsagda och att Nike lägger ut arbetet på folk med lite mer kvalitetstänk. Grupper som PRO torde ha gott om tid över och kan ses som tänkbara ersättare. Där finns både erfarenhet och en känsla för hållbarhet.

Så - nu är det fan slut mellan oss, Barnen i Afrika. You’re on your own from now on.

Om att vara björntrött

Midsommarfesten var trevlig, på alla sätt och vis. Det visade sig till och med att jag och en av värdarna gått på samma gymnasiekola. Gammalt skvaller kom upp till ytan, om el-läraren som gjorde proven åt oss, siffer-läraren som drog osmakliga "negerskämt", den sektliknande stämningen, och så vidare. Enda smolket i glädjebägaren var att ingen på festen förstod tjusningen med varken Gli Azzurri eller Mikael Nilsson. Men det är väl sånt man får ta.

Och nu ska jag tydligen iväg till tidningen och jobba. Det här kan inte sluta bra. Det kan aldrig sluta bra.

Om midsommar #2

Midsommar och julafton är egentligen samesame vad gäller mat och dryck. Såldes kan jag puffa för det här klippet som ger den förvirrade midsommarfiraren inspiration och vägledning inför kvällen.

Om dålig uppfostran

På Tv4 just nu – Nicke och Nilla drar av en riktig rackarrökare till låt. Men någonting stör mig, någonting stämmer inte. Efter en stunds funderande kommer jag på vad som är fel.

1. Det är playback.
2. Nilla använder ett hopprep som mikrofon.
3. Nicke spelar elgitarrssolot på sin akustiska gitarr (opluggat)
4. Texten i den riviga refrängen: ”Det är så skönt å ligga och slappa, att ligga vid tv:n och zappa.”

Konstigt att vi bara blir dummare och dummare.

Om midsommar

I dag är det en riktig toppendag, har jag hört. Det beror tydligen inte på att Turkiet möter Kroatien i EM:s andra kvartsfinal - fotboll är ju annars the usual suspect vad gäller glada dagar. Nej, i dag är det midsommar! Tjo, eller nåt.

E konstaterade för något år sedan att ”midsommar och nyår är verkligen de sämsta festerna. Man laddar så mycket och det ska bli så himla bra, sen går det alltid åt helvete med allt”. Jag höll med och sedan dess har reflektionen blivit ett tuggumi under mina mentala skor. Jag kan inte tänka på midsommar utan att, högst internt och väldigt tyst, tänka ”aja, försök planera ni bara, det kommer aldrig kunna toppa spontanfesten den 29:e maj”. Och så ler jag inombords. Vet inte varför, jag ska ju också på det här jävla midsommarfirandet, och det skulle ju vara både trevligt och kul om det toppade den där spontanfesten. Så jag håller tummarna. Men nu började det åska.

Att planera är sällan bra.

Om grannar

Det är snart ett år sedan jag flyttade till min nuvarande lägenhet. Under den tiden har jag knappt haft någon kontakt med grannarna. Rent krasst rör det sig om fyra konfrontationer.

Den första konfrontationen inträffade en vecka efter att flyttlådorna baxats in i lägenheten. I ett försök att skapa en hemtrevlig stämning kring hela lägenhetsbytet stod jag och P helt plötsligt på balkongen och feströkte. Kvinnan som bor närmast – min balkonggranne – var lägligt nog också ute i friska luften för att sota sina lungor. Ett samtal inleddes, till en början bara trevligt och mot slutet riktigt trevligt. Det slutade med att hon erbjöd mig en parabol ”med alla kanaler som finns, nästan gratis!”. Jag tackade artigt nej och förklarade att jag måste vara 100 procent säker på att kanalerna funkar när det rödklädda laget spelar fotboll.

Konfrontation nummer två inträffade några månader senare. Grannen närmast i trappuppgången ringde på och frågade om det fanns aluminiumfolie att låna. Inte oväntat. Grannen hade en rosa lapp på dörren med budskapet ”Ingen reklam tack” omsorgsfullt skrivet i svart bläck, kulspetsstorlek något större. En pysslare helt enkelt. Och visst fanns det aluminiumfolie att låna. I utbyte kom ett gäng morotskakor. Sjukt goda. Inte oväntat. Problemet: dom kom på en vit tallrik som kunde lämnas tillbaka "senare”. Grannen flyttade och ”senare” hann aldrig komma. Inte oväntat.

Den senaste konfrontationen involverade tanten på våning två. Efter att ha gått efter varandra i trappuppgången för femtioelfte gången stannade hon helt plötsligt utanför sin dörr och började förhöra mig. Det hela ledde till ett väldigt långt och trevligt samtal. Vi hann avverka allt från hennes bakgrund till mina framtidsutsikter. Veckan efter sprang vi på varandra i tvättstugan (vilket i och för sig borde bli konfrontation nummer tre och en halv). Hon var irriterad över att den ena tvättmaskinen har en dålig ovana av att dö helt plötsligt och sabba upp hela tvättschemat. Hon redogjorde noggrant för alla gånger hon ringt och klagat, utan att det rättats till. Jag, som också noterat fenomenet, fick dåligt samvete och lovade att ringa och stöd-klaga. Det har jag inte gjort. Dåligt samvete. Inte oväntat.

Kontentan – tre av tre konfrontationer har varit lyckade. Den trevliga tanten på våning två får jag till och med lust att bjuda upp på middag så hon kan berätta om hur det var förr. Men så gör man inte. Så jag gör inte så. Men jag vill ha en Kramer. Jag vill uppleva grannar oftare. Hur får man en Kramer?

Om att följa strömmen

Jag har aldrig varit intresserad av att ha en egen blogg. Inte för sakens skull. Tidigare har jag i och för sig haft någon form av projekt-bloggar, men då med en tydlig vinkel och med ett tydligt mål. Den här är mer tänkt som... ja, jag vet faktiskt inte.

Kanske har jag blivit inspirerad av kamrater i min omgivning som ohämmat hamrar ner sanningar i sina hypermoderna bloggar? Kanske beror det på sommaren och avsaknaden av mina klasskompisar? Hur som - i och med den här uppstarten kryper jag till korset och följer strömmen.

Saker som kan vara värt att veta om mig innan allt brakar loss:
Ålder: 23
Bor: Göteborg
Syssla: Studerar till journalist
Hjältar: Pascal Cygan och Håkan Hellström