Om grannar

Det är snart ett år sedan jag flyttade till min nuvarande lägenhet. Under den tiden har jag knappt haft någon kontakt med grannarna. Rent krasst rör det sig om fyra konfrontationer.

Den första konfrontationen inträffade en vecka efter att flyttlådorna baxats in i lägenheten. I ett försök att skapa en hemtrevlig stämning kring hela lägenhetsbytet stod jag och P helt plötsligt på balkongen och feströkte. Kvinnan som bor närmast – min balkonggranne – var lägligt nog också ute i friska luften för att sota sina lungor. Ett samtal inleddes, till en början bara trevligt och mot slutet riktigt trevligt. Det slutade med att hon erbjöd mig en parabol ”med alla kanaler som finns, nästan gratis!”. Jag tackade artigt nej och förklarade att jag måste vara 100 procent säker på att kanalerna funkar när det rödklädda laget spelar fotboll.

Konfrontation nummer två inträffade några månader senare. Grannen närmast i trappuppgången ringde på och frågade om det fanns aluminiumfolie att låna. Inte oväntat. Grannen hade en rosa lapp på dörren med budskapet ”Ingen reklam tack” omsorgsfullt skrivet i svart bläck, kulspetsstorlek något större. En pysslare helt enkelt. Och visst fanns det aluminiumfolie att låna. I utbyte kom ett gäng morotskakor. Sjukt goda. Inte oväntat. Problemet: dom kom på en vit tallrik som kunde lämnas tillbaka "senare”. Grannen flyttade och ”senare” hann aldrig komma. Inte oväntat.

Den senaste konfrontationen involverade tanten på våning två. Efter att ha gått efter varandra i trappuppgången för femtioelfte gången stannade hon helt plötsligt utanför sin dörr och började förhöra mig. Det hela ledde till ett väldigt långt och trevligt samtal. Vi hann avverka allt från hennes bakgrund till mina framtidsutsikter. Veckan efter sprang vi på varandra i tvättstugan (vilket i och för sig borde bli konfrontation nummer tre och en halv). Hon var irriterad över att den ena tvättmaskinen har en dålig ovana av att dö helt plötsligt och sabba upp hela tvättschemat. Hon redogjorde noggrant för alla gånger hon ringt och klagat, utan att det rättats till. Jag, som också noterat fenomenet, fick dåligt samvete och lovade att ringa och stöd-klaga. Det har jag inte gjort. Dåligt samvete. Inte oväntat.

Kontentan – tre av tre konfrontationer har varit lyckade. Den trevliga tanten på våning två får jag till och med lust att bjuda upp på middag så hon kan berätta om hur det var förr. Men så gör man inte. Så jag gör inte så. Men jag vill ha en Kramer. Jag vill uppleva grannar oftare. Hur får man en Kramer?