Att flyga är helt jävla livsfarligt. Inför varje flygresa måste jag sammanfatta mitt liv, recensera det och därefter konstatera att ”tja, det här måste ju leda till en rätt bra placering på scoreborden hos han där uppe”.Jobbigast är det på hemresorna. När man reser mot målet har man i alla fall någonting i potten (och det vill man gärna ha när man går all in med hela sitt liv). På hemresan kan man bara förlora, eller fortsätta precis som innan. Inte lika spännande. Mer skräckinjagande.
För fyra år sedan försökte jag med en alternativ approche till hela problematiken. Jag gick in i en roll som tuff spion (typ James Bond, fast mer hård än charmig). Det klär inte en tuff spion att sitta och ojja sig över att vingarna flaxar oroväckande mycket. Man bara noterar och tänker ”haha, dom där vingarna
sitter ju som berg om man jämför med skrothögen som flög mig över minfältet i Irak förra veckan”. Således satt jag bara coolt och iaktog flygarnoobs som lyssnade noggrant under säkerhetsgenomgången, spände sina bälten i god tid osv. Jag var cool.Men det har bara funkat en gång. Och jag har sedan dess känt mig rätt obekväm med att gå in i spionrollen. Kanske saknade jag skräckupplevelsen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar